.

Resan till Niagarafallen var allt något alldeles extra. Både på det bra och dåliga viset. Det bra var helt klart att fallen var fantastiska, så häftigt. Gott sällskap gjorde det ännu bättre.

Sämre var det med själva resan, med den var det inte mycket som gick som det skulle. Bussen skulle avgå från Chinatown 8.15, iväg kom vi en timme senare. På bussen satt jag, Ute, Frida, Debbie, ett gäng kineser och indier, en galen busschaufför och en guide som inte hade någon aning om hur man beter sig som guide. Det var upplagt för succé!

Egentligen skulle vi stanna på ett glasmuseum på vägen till Niagarafallen men det får vi veta att det tar vi imorgon istället. Ingen fara på taket tycket vi. Det vi ville var ändå bara att se fallen. Frågade när vi skulle vara där. Fyra sa guiden, halv sex rullar vi in på parkeringen. Det efter en hel dag på vägen med en stress lunch på fina Burger King inklämt. Tillbaka på bussen ska vi vara halv 9, tre timmar har vi alltså på oss. Vi så ur och ser till vår fasa kön till ”Maid och the Mist” en båt som vi skulle ta. Med den åkte man ut och såg fallen nerifrån, så nära att du till och med får dig en dusch av allt vatten som stänker. I kön stod vi i två timmar för att sedan komma på båten. Men oj var värt det var! Kunde stått ett par timmar till om det bara vore så för att få åka the Maid of the Mist.

När vi är klara har vi en kvart kvar, på den tiden ska vi äta middag med. Good luck! Springer till Food Courten, ställer sig i den kortaste kön, får med sig en slemmig macka och tillbaka mot bussen. Vad möts vi av då. Jo en tom buss. Självklart, där sitter vi två tyska och två svenska punktliga små flickor. En timma senare är resterande på bussen. Bra jobbat!

Nu var det i alla fall tänk att vi skulle åka till en plats för att ha en kvällsutsikt över fallen. Vi börjar rulla och får nu veta att vi inte kommer åka dit, det är för sent. Busschauffören måste sova och innan dess ska han ta oss till vårt hotell. Nu blir det i alla fall liv i luckan. Det blir heta diskussioner i bussen och många är riktigt upprörda. Guiden kan inte ens erkänna att det är deras fel och inte vårt att vi inte åker dit. Vi började ju hela resan för sent. En ursäkt hade varit trevligt men icke. Frida drar igång och börjar ropa ”Turn around! Turn around” och klappa händerna. Till slut ropar och klappar hela bussen. Det var helt galet. Bussen stannar och busschauffören ställer sig upp. Jag tror att han ska skälla ut oss men i stället säger han att han ska vända och köra tillbaka så vi får se fallen efter mörkrets ankomst. Alla jublar och det är glada miner på bussen igen.

Efter att ha ett fallen igen åker vi buss två långa timmar igen för att komma till vårt hotell. Varför man bokar ett hotell två timmar bort kan man ju också fundera på. Väl där halv ett på natten somnar vi i mjuka sängar.

Morgonen bjuder på våffelfrukost. Hotellet ska det i alla fall inte klagas på, det var kanon. Vi styr kosan mot glasmuseet i Corning. Vi känner inte för att gå in där så vi sitter mest utanför och njuter av solen. Tillbaka i NYC är vi lite efter åtta på kvällen. Utsvultna köper vi mat och sätter och oss och äter i Battery Park. Tåget går hem från Grand Cenral vid 10. Väl på tågstationen regnar det utan dess like. En dusch vad det. Lyse hade vi med. Blixtarna sken upp hela natten.

Så ja vad ska jag avsluta det hela med. Fallen var fantastiska. Resan katastrof. Vi höll ändå humöret uppe och kunde skratta åt alla tokigheter. I sin helhet var det en kanonhelg!

Avslutade arbetsdagen med att sitta i en låda i källaren tillsammans med familjen. Låter konstigt och det var det med men mysigt på samma gång. Barnen älskar att leka med denna låda, eller ska jag skriva stor kartong. Ska egentligen innehålla en TV men människor går också bra. Detta är till och med roligare än Ipaden för tillfället. Otroligt!

Imorgon står klockan på 04.30. Jag, Ute, Frida och Debbie åker till Niagarafallen över helgen. Bäst jag går och lägger mig så jag får några timmars sömn i alla fall. Godnatt!

Några rader om mina senaste dagar. Känns om att jag har haft hand om bilar mer än barn. Igår var jag med en av bilarna på verkstaden, däcken skulle bytas. Visade sig att hela bilen behövde sig en omgång så i stället för en timma så tog det tre. Där gick den dagen. Idag har jag varit iväg med den andra bilen, så nu har även den sommardäcken på.

I tisdags var det Starbucks som gällde, precis som vanligt. När jag kom hit förra sommaren så var det verkligen packat med Au Pairer på Starbucks på tisdagarna. Alla fick inte ens plats inne så folk tryckte ihop sig bäst de kunde, gick inte det så fick man snällt står utanför. Huvudsaken var att alla var där och hade kul. Sedan i vintras så har antalet personer stadigt minskat. Jag trodde nästan att vi sett det sista av Au Pair tisdagarna fram tills i tisdags. Vi var så många och det var så kul. Vi satt där kvällen lång och pratade och skrattade. Stället var fullt med små barnvakter, precis som det ska vara. Hoppet för starbuckstisdarana lever vidare!

Annat kul som har hänt, eller nej det är faktiskt inte kul alls. Sedan en vecka tillbaka och fram till skolan är slut kommer barnen inte åka skolbussen något mer. Jag är deras privata chaufför. Pojken har hamnat i trubbel lite för många gånger nu så händer det något mer blir han avstängd för all framtid. Inte bra! Så för att undvika detta får jag köra fram och tillbaka. Men lediga tid på dagen blev i och med detta en timma mindre. Hade detta hänt i vintras hade jag väll inte hurrat direkt men nu lever jag på att om sex veckor befinner jag mig på Hawaii. Med tanke på det kan jag ta mig igenom de sista veckorna :) Snart har jag varit här i ett år, galet!

Och så lider även denna vecka mot sitt slut. Suddade bort strecket på anslagstavlan som står för sjunde arbetsveckan från slutet idag när jag jobbat klart. Ja för idag är det söndag men har jobbat ändå. De var Ellinors sista dag i NYC så jag fick byta och vara ledig lördag och jobba söndag. På så vis kunde jag jag träffa henne en sista gång innan hon åkte hem.

Fredagskvällen var oplanerad men hamnade till slut på ett Diner i Danbury tillsammans med Frida, Ute och Jana. Trevligt som alltid, inte mer eller mindre!

Jag och Ute åkte då tåget in till City igår. Minnena från förra sommaren kom tillbaka, det jag tänker på är hur fruktansvärt varmt och klibbigt det kana bli på Manhattans gator när solen steker på. Så underbart ändå för visst har vi väll alla väntat på att få gå runt i klänning och shorts, lite klibb då man allt ta.

Det kändes lyxigt att få ha dagen med både Ute och Ellinor. Jag hade det bästa av två världar. En vän från Sverige och en jag träffat i USA. Vi tog oss till the High Line Park. Alltid lika fin att strosa där. På väg dig så hamnade vi på en vintage marknad på east side. Fanns så himla mycket fina gamla prylar, smycken och kläder. Synd bara att man har en begränsad plånbok och en resväska allt ska få plats i sen med.

Jag och Ute vinkade av Ellinor på Pennstation. Där efter vet jag knappt vad vi gjorde. Tiden gick i alla fall.

Idag har jag som jag ju skrev jobbat. Det tog ganska så mycket energi om jag säger så. Därefter så skypade jag lite. Gjorde mins stretchövningar (viktigt!) som jag fick från sjukgymnasten. Har suttit ute i solen och njutit. Om en stund ska jag och Ute ta oss en bit mat. Det är väll så i runda slängar som min helg har sett ut.

Bilder kommer i senare inlägg.

Ellinor, så underbart kul att få träffa dig. Det var skönt att kunna säga att vi ses om ett par månader i stället för om ett år denna gång :)

Det har varit en hel del på gång idag. Tjejen har varit på utflykt med skolan. Hela årskurs fem packades in i bussar för att åka ni till NYC för att se the Mets spela baseball. Annat var det för en annan, då var det en cykeltur till Värsnäs som gällde på friluftsdagarna.

Jag var hos sjukgymnasten för första gången idag. Det var mycket bändande och stretchande Har fler tider inbokade nästa vecka samt en träningsprogram att göra hemma. Jag fattar inte riktigt hur det blev så här. Är nästan aldrig skadad och så så åker jag på det här nu. Nåväl, det kunde varit mycket värre än så.

Efter det for jag, Ute och Sara till Wilton för att hämta vårt pottery, hejdå-presenten till min familj. Är verklig jättenöjd. Se bild...

Ikväll har det varit paketöppning och tårtätning. Pojken fyllde åtta idag. Största paketet fick han av mig. Hans fundering kring det. Emma älskar mig så mycket därför ger hon mig ett så stort paket. Haha så söt!

Thanks for everything, Love Emma

En sån där vecka man bara vill spola ner i toaletten och glömma. Springa har icke gått, bara att röra sig gör ont. Sträcker ner i benet på ett obehagligt vis. På måndag måste jag nog uppsöka en farbror doktor. Barnen måste ha fått i sig något för denna vecka har de varit helt ur kontroll. De får mig att känna mig värdelös, ledsen och frustrerad.

Några ljuspunkter har funnits i alla fall om inte har jag att se fram emot imorgon. Färgade Utes hår igår, hon var modig och testade något nytt. Nu är hon lika blond som jag. Underbart!

Imorgon får jag äntligen träffa min kära Ellinor som landar i NYC i eftermiddag. Längtar tills imorgon.

Ett paket hemifrån livar och lättar upp. Sitter och sippar på en kopp Ölandsguld(te) som kom i paketet igår. Tack för det familjen! Egentligen är det inte jag som borde få paket utan pappa som faktiskt fyllde år igår, grattis, grattis!

Idag har jag agerat chaufför åt Paula. Vi har varit runt och uträttat ärenden som måste göras innan man åker hem så som att avsluta bankkontot och lite annat smått och gott. Ikväll blir det Starbucks som alltid på tisdagar. Det blir förmodligen sista gången jag jag träffar min finska vän innan hon drar österut imorgon. Precis som jag skrev tidigare så kommer Paula vara saknad här borta precis som Theresa som redan åkt hem är.

O här kommer en liten bild på Paula :)

Ha det bra så ses vi snart igen, tiden flyger fram!

Planen var att bruncha på Bob´s Diner vid 11. Slår till min stora förvåning upp ögonen vid 11. Så länge har jag inte sovit sen sedan jag kom hit. Hoppade klarvaken upp ur sängen. Vid halv ett befann sig Ute, Sara och jag oss på Bob's. Bättre sent än aldrig.

Bob's är nya favoritstället. Här är mina underbara blåbär/banan pancakes och bacon och ägg.

Ute och Sara på Bob's.

Mätta och belåtna for vi till Art on Fire i Wilton, CT. Var där i höstas med. För er som inte minns vad Art on Fire är för ett ställe så kan jag berätta att det är ett ställe man målar på keramik saker. Efter tre och en halv timma vad vi klara, egentligen hade vi kunnat sitta där ett par timmar till med det fick vi inte för de stängde. Jag gjorde en avskedspresent till min värdfamilj. Ska visa den på bloggen när jag får hem den.

Djupt försjunken i sitt arbete.

På vägen hem stannade vi till i Ridgefield, en mysig liten stad på gränsen mellan New York och Conneticut. Där mötte vi Tina. Kvällsfikade och hade det bra.

Redan inne i maj. Vart tog den våren vägen. Näst sista arbetsmånaden har tagit sin början. För ett år sedan kunde jag inte ens se denna dag framför mig. Jag ska göra det bästa för att ta vara på den sista tiden för rätt som det är kommer jag sitta i mitt röda lilla rum på Rödagatan. Idag har det inneburit skype med Theresa. Kilade över till Ute så vi gemensamt kunde säga hej till vår kära vän som lämnade oss för en vecka sedan. Lyckades även få till ett litet samtal med Hanna, Sofie och Nicole senare under dagen som alla var samlade hemma hos Sofie I Göteborg. Nog för att jag kommer sakna mycket i USA så finns det ändå mycket att komma hem till, jag tänker då på tjejerna jag nyss nämnde till exempel.

När det gäller löpningen är det allvar nu. Blod svett och tårar är vad som gäller. Igår rev jag av ett pass i regnet. Sprang på ett nytt ställe, till min förtjusning (inte) så blev det mycket backar vilket har resulterat att idag har mina ben föredragit soffläge. Imorgon är planen att åka till gymmet för ett styrkepass och intervaller. Det där loppet i juni är en riktig morot som sätter ordentlig fart på benen.

När det gäller barnen, jobbet och familjen jag bor i och känslorna däromkring så är är det som en bergdalbana. Jag pendlar mellan att tycka att det är så in i bänken tradigt till att känna att; ne men det här är ju helt okej, här skulle man ju kunna stanna ett tag till. Gillar sistnämnda bäst.

Barnen gillar att lära mig saker. Båda har haft fler skolor än jag kan minnas. Idag var det dags för pojken att ge mig lite undervisning om ordet”have” som enligt honom är ett trick work. Det kan lura en med andra ord. Efter morgonens lekton känner jag att jag vet hur jag ska handskas med have. Man lär sig något nytt varje dag.