.

Så var det måndag igen. Än så länge har jag har dagen innehållit jobb, gymmet och ett avsnitt av Grey´s anatomy. Ska ner och slänga i en tvätt. Och sen är det snart dags att möta barnen vid bussen och så är det igång igen.

Helgen var bra som alltid. Efter jobbet i lördags svidande vi om till partykläderna och slängde i oss en pizza. Det var dags för premiär, vår första utgång på Manhattan. För att få dricka alkohol i USA måste man vara 21 år, därav har de flesta uteställen 21 som åldersgräns. Det finns ändå ett par ställen där man kommer in då man är över 19. Det var alltså till ett sånt ställe det begav sig. Så med ett svart kryss på varje hand som avslöjade vår unga ålder blev vi insläppta. Dansade oss igenom kvällen/natten. Dansgolvet var packat men mysko människor men det gjorde inte så mycket för vi hade kul som bara den.

På tåget hem sov jag. Fint.

Söndagen var en riktig slappardag. På förmiddagen begav vi oss till en kyrka av alla ställen. Det bjöds på gospel, himla fint. Det är föresten svårt att känna sig mer välkommen på ett ställe än man kände sig i den kyrkan. Efter det åkte vi till starbucks och spelade lite kort för att sedan äta lunch på Cosi. Det var väll ungefär så mycket vi orkade med igår. Resten av dagen spenderades i sängen skypandes men Emilia och med allmänt slösurfande.

Nyduschad och lite småtrött sitter jag framför datorn. Kom hem från gymmet för ett tag sedan. Känns bra för det betyder att jag klarat målet för denna vecka som är att besöka gymmet fyra gånger i veckan. Börjar bli en av stammisarna på gymmet nu.

Nu vidare till lite andra grejer än träning. Idag har jag varit här i sju månader, har alltså fem to go. Det är svårt att sätta sig in i men det finns ju faktiskt ett liv efter mitt Au pair år trots att det är ganska svårt att förstå i dagsläget. Sliter mitt hår, vill verkligen komma fram till något bra att göra. Det finns ju en möjlighet för mig att förlänga min vistelse i USA i upp till ett år, antingen i samma familj eller hitta en ny. Tanken har slagit mig men jag känner ändå att ett år får vara nog och att det är dags att gå vidare. Känner att det är dags att ta tag i pluggandet men vad ska jag plugga är då onekligen nästa fråga. Har spenderat många timmar framför datorn läsandes om olika utbildningar på olika skolor. Det är ju verkligen en djungel där ute.

I nuläget känns det ändå som att jag är ganska så inne på att plugga något som har med kost och hälsa att göra, dietist är ett alternativ. Har sagt till min värdmamma att jag är lite inne på att studera kost och hälsa. Det ät precis vad hon jobbar med också så igår gav hon mig en av alla sina hundratals böcker om ämnet (helt seriöst hon har hur mycket böcker som helst om mat, träning, hälsa osv). Food and Healing heter den, ska tydligen vara himla bra. Har bläddrat lite i den, verkar ganska svår. Vi får se om och i så fall när jag tar tag i den boken.

Att det ska vara så himla svårt att komma på var man ska ta vägen i livet. Ikväll efter jobbet tänkte jag lägga de tankarna åt sidan ett tag i alla fall. Jag och min vänner ska träffas och fika lite och bra umgås, ganska så skönt en fredagskväll.

På senaste tiden har jag funderat en hel del på vad jag egentligen känner för barnen jag har hand om. Ställer man upp dem på rad så ser de himla söta och gulliga ut. Det är de också, när de är på det humöret. Det har dock blivit lite väl mycket av det mindre gulliga beteendet senaste månaderna. Tjejen är tio och ett halvt år nu, när hon beter sig som en bortskämd, otacksam snorunge försöker jag tänka att det är hormonerna som talar och inte hon. Det funkar sådär. Jag blir bara så fruktansvärt arg och frustrerad när hon gör allt för att inte gör vad hon ska, ignorerar och skyller hennes borttappade saker på mig. Ibland vill jag bara skrika på henne men det får jag ju inte. Det konstiga är att efter timmar av tjafs på kvällen när min arbetstid är slut på kvällen och jag äntligen får gå in på mitt rum stänga dörren om mig och andas ut så är det inte ovanligt att jag hör en knackning på dörren. Då är det tjejen som kommer och vill mysa och hänga med mig. Jag glömmer så ofta vad som hänt tidigare och njuter av att hon så är så go som hon kan vara ibland. Så skönt det kunde vara med mer mys och mindre tjat. Pojken är lurig. Han är så galet söt men kan vara ett monster på samma gång, himla förvirrande. Mer detaljer om det en annan gång.  Senat jag såg honom så var han ändå ganska så snäll så jag låter det ligga färskt i minnet.

En sak jag är väldigt tacksam för är min värdmamma. Ibland när barnen beter sig illa under min arbetstid så får jag ibland känslan av att mina värdföräldrar kan tycka att det är mitt fel att de gör som de gör. Jag tänker att de ska tycka att jag gör fel. För ett tag sen när det var riktigt jävligt så sa min värdmamma att hon såg hur jag kämpade och att hon förstod hur jobbigt det var. Så skönt att få höra det. Jag har nämligen hört om au Pairer som blir beskyllda för barnens dåliga beteende. Jag får titt som tätt positiva kommentarer av min värdmamma där hon säger att hon tycker om mig och att hon tycker jag gör ett bra jobb. Hon vet själv hur jobbiga barnen kan var ibland och de är verkligen inte änglar mot sina föräldrar heller alla gånger. Att min värdmamma lite galen och rolig att pratat med är gör det hela lite bättre med. Hon jobbar nästan konstant, för att det ska fungera så fungerar jag även som hennes lilla assistent, särskilt på morgonen. Påminner henne om att hon har möte, att hon måste äta frukost och vart hennes glasögon är. Hon rådfrågar mig även ofta gällande hennes förstag. Mitt i allt kaos så kan vi också ha väldigt roliga och intressanta diskussioner om allt och inget. Min värdpappa pratar inte mer än nödvändigt. Mina värdföräldrar är varandras motsatser när det gäller att prata. Han är ändå en snäll prick så det funkar bra. Min värdfamilj är något så fruktansvärd olik min riktiga familj på alla vis. Det är svårt att sätta ord på men jag får ju verkligen uppleva en annorlunda vardag än vad jag är är van vid om vi säger så.

En annan sak att fundera på är vad folk egentligen tror att vi har för relation när vi kommer gående, barnen och jag. Så sent som igår fick jag frågan av en man på killens brottning. "How does your son like wrestling?" Förklarar att jag inte är hans mamma men att han tycker brottning är jättekul. Vet inte ens hur många gånger jag blivit antagen som barnens mamma längre, fler än man kan räkna på händernas tio fingrar är i alla fall säkert.

När jag kommer hem så vill jag verkligen sakna dessa barn för det betyder ju att jag tycker om dem. Jag är säker på att jag kommer sakna dem när jag kommer hem. Frågan är bara hur mycket. Känns som att det är upp till dem.

Sätter mig ner för att skriva om helgen.

Jag var förberedd på att det skulle snöa i helgen och visste blev det så. Jag och ungarna satt insnöade hela lördagsförmiddagen, stekte pannkakor och lekte lite allt möjligt. Framåt eftermiddagen slutade det snöa och vägarna plogades någorlunda så jag kunde ta mig ut ur huset. Jag, Paula, Theresa och Ute kollade på en hockeymatch i Brewster, trodde tårna skulle förfrysa men det gjorde de så klart inte. Efter det mötte vi upp några andra tjejer för middag. Huvudpersonen var Ida. Jag tror flera av oss hade födelsedagskänsla, i alla fall jag. Det kändes som att vi firade något. Kanske var det för att det var så himla trevligt. Anledningen till att vi såg var dock någon helt annan. Ida åkte hem igår så vi sågs  för att säga hejdå. Hennes värdfamilj gick från att vara toppklass till absoluta botten. Det är skrämmande hur det kan vända så snabbt. Nu är Ida hemma  igen vilket jag tycket är tråkigt. Henne kommer jag sakna men hoppas att hon har det bra i kära Sverige.

Kvällen eller ska vi säga natten avslutades på bio. Extremely Loud and Incredibly Close var på duken. Måste säga att jag hade problem med att hålla ögonen öppna. I säng var jag äntligen 2.30.

Söndagen var rätt sömnig. Det blev en tur till Sleepy Hollow, ett namn som passade ganska bra en söndag som igår. Himla dött var det det. Vi drack en kopp kaffe och for hem. Resten av dagen bjöd på kladdkakebak och How I met yout mother.

Paula rattar oss säkert till Sleepy Hollow.

Utanför förnstret ser vi er huvudlös hästman.

Vet inte om ni har sett fimlen Sleepy Hollow eller har hört legenden om Seepy Hollow. Om inte, har ni inget att göra en grå söndag så är det ett tips.

Klockan är strax efter halv tio och det är lördagsmorgon. Inatt slogs ett rekord, jag sov till halv tio denna morgon, det har aldrig hänt sedan jag kom hit. Jag var mitt i en dröm och hade nog fortfarande sovit om inte barnen springer in i rummet och hoppar på mig. God morgon! Jag kan inte förstå varför jag inte skaffat öronproppar tidigare.

Igår eftermiddag var inte som andra eftermiddagar. När jag och barnen kommer från bussen står det två personen uppe  på vår infart. (Detta är ytterst ovanligt) De börjar vinka, jag har aldrig sett människorna och barnen ser ut som frågetecken. Det visar sig vara barnens faster och hennes man som de inte träffat på år och dar. Jag bjuder in dom och bjuder på te. Frågar om jag ska ringa mina värdföräldrar och säga ett de är där men det är ju absolut inte nödvändigt. Med lite hjälp från barnen lyckas jag underhålla vår gäster från Maine i ett par timmar tills mina värdföräldrar kommer hem. De blev ju också en aningens förvånade när det sitter fem personer runt bordet i stället för tre. Vid halv åtta kan jag lättade lämna huset. Det bär av på en Hejdå-middag för Kathi som till Boston.

Sa hejdå till mamma, pappa och Emilia igår. Nu dröjer det ytterligare ett halvår innan jag träffar dem. När jag lämnat barnen vid bussen på morgonen åkte jag till tågstationen för att plocka upp familjen. Det var dags för dem att få ser hur jag har det i verkligheten och vart jag rör mig i veckorna. Även de har nu fått se mitt hus, tagit en runga på Target, ätit världens godaste frozen yoghurt på Frannies, kollat in Mallet som jag är på ganska så ofta och ätit lunch på Cheescake factory. När jag lämnade av dem på tåget så blev jag faktisk lite ledsen. Väl hemma igen tröstade min värdmamma mig genom att säga. "Om du inte hade gråtit så hade det betytt att du har en dålig familj, alla tidigare au Pairer som jag har haft som inte gråtit när deras familj har åkte hem har haft skitföräldrar" Vet inte riktigt om det hjälpte... Gick upp på mitt rum och tittade på lite klipp med Mia Skäringer i stället, då kan man inte annat än skratta. Sen var det dags att hämta barnen igen.

Idag har jag tagit upp min gamla pingiskarriär. Dagens underhållning har varit rundpingis och biljard men Ute, Paula och Theresa. Ikväll Blir det Hejdå-Middag för Kathis som flyttar med sin värdfamilj till Boston. Trevlig helg :)

Torsdagen och fredagen kom och gick. Det var mycket jobb men med lördag och nyår i sikte så gick det fint. Igår gick jag upp och fixade frukost till barnen, såg till att de fick kläder på sig och inte bråkade allt för mycket. Sen åkte hela högen in till city och därmed var jag fri. Åkte till gymmet och sen kom Ute över. Vi skulle göra oss i ordning för kvällen. Måste säga att det var himla kul, kändes nästan lite ovant. Det var länge sedan man gjorde sig lite extra fin. Här drar man mest runt i jeans, tröja och tar på sin höjd lite mascara. Igår blev håret lockigt och ett par klackar och en klänning invigdes.

På kvällen sågs jag, Ute, Paula, Ida och Sara på en indisk restaurang i närheten. Paret vid bordet intill trodde att vi var ett engelska basketlag. Det var något nytt det. I de flesta fall brukar det vara någon tvekan om vart ifrån jag kommer. Ibland känns det som att det står svensk i pannan på mig, på sin höjd kan jag förväxlas med en tysk eller norsk. Men som sagt ikväll var vi basketspelare från England och inget annat. Efter middagen åkte jag och mitt basketlag till tågstationen. Tog tåget till grand central. Därifrån blev det tunnelbanan till Brooklyn. Vi ville spendera tolvslaget med utsikt över Manhattans skyline. Varifrån gör man inte det bättre än från Brooklyn.

I säng låg jag 4am. Det jobbiga med det är att jag visste att jag skulle vakna tre timmar senare. Mycket riktigt, klockan 7 i morse så är jag vaken. Där har vi ett av problemen med att bo i en morgonpigg familj. Att sedan kusinen är här gör ju inte saken bättre. De är uppe runt sex eller sju oavsett dag. Att vara tyst och tänka på en stackars trött au pair är inte att tänka på. Vaknar av att tjejen står utanför mitt rum och skriker ner till någon på bottenvåningen. Godmorgon 2012. Detta ska bli ett bra år:)