.

Resan till Niagarafallen var allt något alldeles extra. Både på det bra och dåliga viset. Det bra var helt klart att fallen var fantastiska, så häftigt. Gott sällskap gjorde det ännu bättre.

Sämre var det med själva resan, med den var det inte mycket som gick som det skulle. Bussen skulle avgå från Chinatown 8.15, iväg kom vi en timme senare. På bussen satt jag, Ute, Frida, Debbie, ett gäng kineser och indier, en galen busschaufför och en guide som inte hade någon aning om hur man beter sig som guide. Det var upplagt för succé!

Egentligen skulle vi stanna på ett glasmuseum på vägen till Niagarafallen men det får vi veta att det tar vi imorgon istället. Ingen fara på taket tycket vi. Det vi ville var ändå bara att se fallen. Frågade när vi skulle vara där. Fyra sa guiden, halv sex rullar vi in på parkeringen. Det efter en hel dag på vägen med en stress lunch på fina Burger King inklämt. Tillbaka på bussen ska vi vara halv 9, tre timmar har vi alltså på oss. Vi så ur och ser till vår fasa kön till ”Maid och the Mist” en båt som vi skulle ta. Med den åkte man ut och såg fallen nerifrån, så nära att du till och med får dig en dusch av allt vatten som stänker. I kön stod vi i två timmar för att sedan komma på båten. Men oj var värt det var! Kunde stått ett par timmar till om det bara vore så för att få åka the Maid of the Mist.

När vi är klara har vi en kvart kvar, på den tiden ska vi äta middag med. Good luck! Springer till Food Courten, ställer sig i den kortaste kön, får med sig en slemmig macka och tillbaka mot bussen. Vad möts vi av då. Jo en tom buss. Självklart, där sitter vi två tyska och två svenska punktliga små flickor. En timma senare är resterande på bussen. Bra jobbat!

Nu var det i alla fall tänk att vi skulle åka till en plats för att ha en kvällsutsikt över fallen. Vi börjar rulla och får nu veta att vi inte kommer åka dit, det är för sent. Busschauffören måste sova och innan dess ska han ta oss till vårt hotell. Nu blir det i alla fall liv i luckan. Det blir heta diskussioner i bussen och många är riktigt upprörda. Guiden kan inte ens erkänna att det är deras fel och inte vårt att vi inte åker dit. Vi började ju hela resan för sent. En ursäkt hade varit trevligt men icke. Frida drar igång och börjar ropa ”Turn around! Turn around” och klappa händerna. Till slut ropar och klappar hela bussen. Det var helt galet. Bussen stannar och busschauffören ställer sig upp. Jag tror att han ska skälla ut oss men i stället säger han att han ska vända och köra tillbaka så vi får se fallen efter mörkrets ankomst. Alla jublar och det är glada miner på bussen igen.

Efter att ha ett fallen igen åker vi buss två långa timmar igen för att komma till vårt hotell. Varför man bokar ett hotell två timmar bort kan man ju också fundera på. Väl där halv ett på natten somnar vi i mjuka sängar.

Morgonen bjuder på våffelfrukost. Hotellet ska det i alla fall inte klagas på, det var kanon. Vi styr kosan mot glasmuseet i Corning. Vi känner inte för att gå in där så vi sitter mest utanför och njuter av solen. Tillbaka i NYC är vi lite efter åtta på kvällen. Utsvultna köper vi mat och sätter och oss och äter i Battery Park. Tåget går hem från Grand Cenral vid 10. Väl på tågstationen regnar det utan dess like. En dusch vad det. Lyse hade vi med. Blixtarna sken upp hela natten.

Så ja vad ska jag avsluta det hela med. Fallen var fantastiska. Resan katastrof. Vi höll ändå humöret uppe och kunde skratta åt alla tokigheter. I sin helhet var det en kanonhelg!