.

På senaste tiden har jag funderat en hel del på vad jag egentligen känner för barnen jag har hand om. Ställer man upp dem på rad så ser de himla söta och gulliga ut. Det är de också, när de är på det humöret. Det har dock blivit lite väl mycket av det mindre gulliga beteendet senaste månaderna. Tjejen är tio och ett halvt år nu, när hon beter sig som en bortskämd, otacksam snorunge försöker jag tänka att det är hormonerna som talar och inte hon. Det funkar sådär. Jag blir bara så fruktansvärt arg och frustrerad när hon gör allt för att inte gör vad hon ska, ignorerar och skyller hennes borttappade saker på mig. Ibland vill jag bara skrika på henne men det får jag ju inte. Det konstiga är att efter timmar av tjafs på kvällen när min arbetstid är slut på kvällen och jag äntligen får gå in på mitt rum stänga dörren om mig och andas ut så är det inte ovanligt att jag hör en knackning på dörren. Då är det tjejen som kommer och vill mysa och hänga med mig. Jag glömmer så ofta vad som hänt tidigare och njuter av att hon så är så go som hon kan vara ibland. Så skönt det kunde vara med mer mys och mindre tjat. Pojken är lurig. Han är så galet söt men kan vara ett monster på samma gång, himla förvirrande. Mer detaljer om det en annan gång.  Senat jag såg honom så var han ändå ganska så snäll så jag låter det ligga färskt i minnet.

En sak jag är väldigt tacksam för är min värdmamma. Ibland när barnen beter sig illa under min arbetstid så får jag ibland känslan av att mina värdföräldrar kan tycka att det är mitt fel att de gör som de gör. Jag tänker att de ska tycka att jag gör fel. För ett tag sen när det var riktigt jävligt så sa min värdmamma att hon såg hur jag kämpade och att hon förstod hur jobbigt det var. Så skönt att få höra det. Jag har nämligen hört om au Pairer som blir beskyllda för barnens dåliga beteende. Jag får titt som tätt positiva kommentarer av min värdmamma där hon säger att hon tycker om mig och att hon tycker jag gör ett bra jobb. Hon vet själv hur jobbiga barnen kan var ibland och de är verkligen inte änglar mot sina föräldrar heller alla gånger. Att min värdmamma lite galen och rolig att pratat med är gör det hela lite bättre med. Hon jobbar nästan konstant, för att det ska fungera så fungerar jag även som hennes lilla assistent, särskilt på morgonen. Påminner henne om att hon har möte, att hon måste äta frukost och vart hennes glasögon är. Hon rådfrågar mig även ofta gällande hennes förstag. Mitt i allt kaos så kan vi också ha väldigt roliga och intressanta diskussioner om allt och inget. Min värdpappa pratar inte mer än nödvändigt. Mina värdföräldrar är varandras motsatser när det gäller att prata. Han är ändå en snäll prick så det funkar bra. Min värdfamilj är något så fruktansvärd olik min riktiga familj på alla vis. Det är svårt att sätta ord på men jag får ju verkligen uppleva en annorlunda vardag än vad jag är är van vid om vi säger så.

En annan sak att fundera på är vad folk egentligen tror att vi har för relation när vi kommer gående, barnen och jag. Så sent som igår fick jag frågan av en man på killens brottning. "How does your son like wrestling?" Förklarar att jag inte är hans mamma men att han tycker brottning är jättekul. Vet inte ens hur många gånger jag blivit antagen som barnens mamma längre, fler än man kan räkna på händernas tio fingrar är i alla fall säkert.

När jag kommer hem så vill jag verkligen sakna dessa barn för det betyder ju att jag tycker om dem. Jag är säker på att jag kommer sakna dem när jag kommer hem. Frågan är bara hur mycket. Känns som att det är upp till dem.